kanske är lite tråigt att när jag väl uppdaterar så måste allting handla om david. Men ah, jag kan inte låta bli helt enkelt. För såhär lycklig som jag är trodde jag ta mig fan aldrig att jag skulle bli. Jag vill aldrig förlora honom, och jag vill aldrig att den här känslan ska försvinna. Det pirrar i hela mig och jag kan inte ens förklara. för den här känslan har jag aldrig känt förut. jag börjar skriva på en rad med suddar snabbt ut den igen för det bara sprätter i mina fingrar. ord åker omkring i mitt huvud men dom blir aldrig en mening. Låter som värlsta jävla poeten här men det är sant. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det är precis som när jag ska förklara för mina vänner hur bra vi har det och hur kär jag är så är väl det den enda jag klarar av att säga. Men alla dom där orden alla dom där käsnlorna som sprätter i mina fingertoppar, antar väl jag att jag är den enda som kan få ta del av. Och min älskade. mitt hjärta och mitt allt. Gud. shit vad töntig jag är. Men han är fan bäst. ÅÅH. PIRRPANIK. JAg måste sluta nu. blir ju fan galen på mig själv. ♥