sitter här i soffan och försöker hålla tårarna inne. det värsta som någonsin kunde hända har hänt. jag har nu ingen mening, inget liv eller någonting kvar. jag vill inte börja gråta igen eftersom jag har gjort mig iordning och ska snart möta bella för att hon ska trösta mig. jag vet inte om jag aldrig kommer leva mer, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna le igen, vet inte ens om det är någon mening med att fortsätta blogga eftersom att jag ändå har bara saker som är negativa att skriva om. önskar att allt som var gjort blev ogjort. jag litade på dig, jag litade på varje ord du sa. till vilket pris? att det skulle sluta såhär. i en lång tystnad där mamma säger till mig försvinn inte från mig. när mamma börja prata om att lägga in mig på psyket börjar jag bli riktigt orolig för mig själv och mitt liv. jag är så tom och har absolut inga krafter kvar. dom tog du när du gick. vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, har inget kvar att leva för. bara något kvar som vill att jag ska leva. jag har mina vänner och jag älskar dom, jag har min familj och jag älskar dom. men aldrig kommer jag älska någon som jag älskar dig. jag vet inte hur länge jag kommer klara det här, och det skrämmer mig också. jag tar på mitt finger hela tiden och märker att ringen är borta. då börjar jag gråta ännu mer. att inte orkar gå upp på morgon, undra hur jag ska klara av att behålla mitt jobb och samtidigt bearbeta allt omkring mig. hur jag ska göra när jag vet att det kan bli vi igen. men hur ska jag veta? hur ska jag veta att du kanske en gång kommer tillbaka till mig? så vad gör jag då? lever i celibat från andra och gråter dagarna lång tills du kanske en dag hör av dig. varför ska man leva när livet inte har någon mening? jag är sårad och hemskt ledsen. eller det är inte ens närheten av vad jag är. jag är tom och psykiskt sjuk. jag behöver hjälp och jag behöver dig. att klara av det här kommer aldrig gå, men med min familj och mina vänner kanske dom orkar klara det åt mig. för något som jag vet är att jag aldrig kommer klara det själv. jag och bella ska in och köpa en halsband där det står carpe diem. det står det på din tatuering också. fan. du är överallt. i mitt rum, i mina tankar, vart jag än går är du i mitt huvud. just nu vill jag bara att du ska försvinna därifrån. försvinna tills du väljer att komma tillbaka. fan fan fan. jag har raderat alla sms från dig, bytt bilddagbok för jag klara inte av att se dig. klarar inte av att se något som har med dig och göra. har din tröja här. vill lukta på den, vill hålla om det men om jag gör det kommer detta sluta i ett kaos. JAG ORKAR INTE MER! jag orkar inte ens min mammas tröstande ord. JAG VET INTE VAD JAG SKA GÖRA?!?!?!?!?!?!??! det är som en sten som tynger ner mitt hjärta. det gör så jävla ont och du sårar mig som jag aldrig trodde du skulle göra. vet inte om jag aldrig kommer kunna lita på någon igen. jag skulle aldrig ljuga. men fan. det trodde jag inte att du heller skulle göra. fan fan fan fan fan. nu vet jag inte vad jag ska göra. vet inte om jag kommer skriva mer. men hejdå. för jag orkar inte mer.