nu gråter jag igen. önskar att jag kunde skriva allt i bloggen men det går inte. jag är så fruktansvärt rädd. för allt och för alla. jag pratar inte med någon om mina riktiga känslor. aldrig. inte hur jag egentligen känner. vilket är skönt. så tror jag det är med alla. just nu vill jag bara skrika ut mina känslor. men jag vet att detta inte är en bra ide. så istället skriker jag på mina föräldrar. och det är väl så det är. men på onsdag ska jag till psykologen. jag hoppas att hon kan göra något åt mig. för jag mår inte bra.