Hejhej. Sitter just nu i min säng och gör inte alls mycket. Framför mig väntar sju dagars jobb. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Ska jag skratta eller ska jag gråta? Jag tycker om mitt jobb oftast, faktiskt väldigt mycket. Just för att jag trivs så bra med mina arbetskollegor. Men sju dagar. wtf? Nej men nog med att klaga va. Igår var jag hemm hos matilda på myskväll. Insåg väl efter allt skit vi tröck i oss att det är dags att börja träna nu. Så ah. nu jävlar helt enkelt. Ikväll kommer min underbara lovisa hit för myskväll. Och sen blir det till att jobba imorgon. såklart. Jag vet inte riktigt vad det är med mig nu för tiden. För jag går verkligen upp och ner. Känns det som. Som att varje dag är olik den andra. Jag är dödsledsen ena dagen och överlycklig andra. Och just nu känns det som att jag tar allting så jävla lätt. Jag ställer inga krav utan jag låter bara allt vara. Jag vet inte om detta är för att jag helt enkelt har slutat bry mig så mycket som jag gjorde förut. Jag startar inga bråk för jag känner bara att det ändå inte skulle leda någonstans, jag tar inte tag i mitt liv för det är skönare att bara leva i bekvämligheterna, jag tar inte vara på tiden utan klagar bara på att den går så långsamt. Vet inte, men just nu känns verkligen allting bara helt knasigt. Men ändå så har jag väl ingenting att klaga på. Jag har underbara vänner, en underbar pojkvän, ett jobb och ett bra liv. Så varför hittar jag så jävla mycket saker att klaga på? självömkande? kanske stämmer.