jag kan erkänna att jag fortfarande tänker tanken när jag står där och väntar på tunnelbanan. är det värt att hoppa? det slutar alltid med att jag slår till mig själv diskret, backar några steg bakåt och frågar mig själv; vad håller du på med? men just nu, just i denna sekund känns allting så jävla meningslöst. Jag tappar allting som betyder något. Mina vänner, min familj, dig, skolan, jobbet, musiken. allt försvinner bort för att jag är hatisk mot mig själv. men samtidigt så sjukt egoistisk. till vilket pris? att jag sitter och gråter om dagarna och önskar att livet fanns som det finns i sagor. aldrig kommer jag få uppleva det. aldrig. och det skrämmer mig när mina föräldrar en gång målade upp den bilden. och ja, nu är den förstörd.