felicia heller. en helt vanlig tonåring. 16 år. straight.

Josefin Carlsson. en helt vanlig tjej. 18 år. homosexuell. det var ett möte för första gången. i fryshusets skatehall. det var dom två och vänskapen. felicia var extremt dålig på att skejta, inte josefin. dom skrattade, allt var så naturligt. felicia tänkte: "en ny bästa vän?"

tiden gick och dom kom in varandra på livet. pratade, skrattade, grät, kollade på film, bråkade, festade, promenerade, bråkade igen, var fula, var snygga, var arga, var ledsna, kramades, pussades, bästa vänner tänkte felicia. josefin tänkte annat. felicia blev rädd. varför? hon vet inte.

det tog ett tag, ett ganska långt tag. felicia sårade josefin. så ont har felicia aldrig gett en personen förut. det var inte förens felicia blev sårad tillbaka som hon insåg. det var inte vänskap. inte någon slags vänskap. det var kärlek. och inte bara kärlek utan något mycket mer. felicia var kär i en tjej. hon var inte rädd längre. hon ställde sig upp och skrek, skrek av lycka. hon förstod. hon förstod som många andra vägrar förstå. att kärlek är kärlek.

hon hade varit kär i en kille innan. men denna gången var det på riktigt. det handlade inte om könet, det handlade om vilket underbar person hon hade träffat. en självsfrände, en bästa vän, hennes livs kärlek. sånt säger man inte om man inte vet. det visste felicia. att säga något som att; "jag kommer aldrig lämna dig, jag kommer alltid vara kär i dig och jag kommer alltid älska dig" det visste felicia. det VET hon att det är sant.

aldrig skulle hon ljuga. för ljuga är fulare än själva sanningen som kommer fram. felicia ljuger inte. aldrig. hon vet att från stunden hon insåg. grät hon av lycka. när hon insåg att kärlek finns. kärlek består. och kärlek är.

jag älskar dig, nu föralltid och bortom allt det där som folk tror på. josefin carlsson.